tisdag 28 mars 2017

Sålunda fördrives tiden

Min lärling medverkade under sitt livs första bordbyte på en klinkbyggd ekbåt. Som de flesta som gjort denna erfarenhet så förbluffades han över tidsåtgången.

Momenten är som följer:

1 Rivning, vari man sågar av borden, filar av nitskallarna, borrar ur pluggarna, slår ur spikarna och skruvar ur alla skruvarna. Med mera. Har man otur så får man, som i detta fall, riva hela inredningen (!)
2 Mallning. Först en pappersmall, sedan en masonitmall.
3 Virkesbearbetning, som innehåller momenten virkesval, hyvling, grovformning i bandsåg, finformning med handhyvlar och fällning av land mm.
4 Mallning av kurvatur, enklast genom att lägga det gamla bordet på plant underlag och fylla utrymmet under kurvan med lämpliga bitar plywood eller träkilar. Därmed får man en mycket bra fixtur.
5 Basning, som genomförs medelst eldning i ångpanna. Ämnena ångas en timme per tum och böjs längs fixturen med skruvningar.
6 Inpassning. Det mest krävande momentet.
7 Smörjning av passytor, som gärna göres med Ettan eller liknande.
8 Tillverkning av laskbrickor. Dessa måste vara av bra kvalitet, och de flesta tänker inte på att virkesåtgången här är stor. I detta fall gick det åt ca 2 meter kvartersågad, prima ek inklusive spill.
9 Borrning av samtliga hål, inklusive plugghål.
10 Nitning av bordgångar och brickor. Det mest tidskrävande momentet.
11 Svetsning av rostfri gängstång och mutter, för genomgående bult genom spant och bottenstockar. I detta fall 18 stycken bultar.
12 Bultning.
13 Tillverkning av plugg medlets pluggfräs och pelarborr.
14 Pluggning av hål och kvittning av bulthål. Inkluderar även renhuggning av plugg.
15 Renhyvling av bordgångar och laskar.
16 Slipning.
17 Målning av primer, tre skikt, inklusive tejpning av ny vattenlinje.
18 Bottenfärgsmålning två skikt.
19 Fernissa 8 lager.
20 En jävla massa städande.

Detta specifika borbyte, tre bordgångar på färjan Karö-Line tog mer än en hel vecka med långa arbetsdagar för två personer. Det kan med fog sägas att det är betydligt enklare att bygga nytt än att byta ut gammalt i ett skrov. Allra knepigast är egentligen att få bra press på ytorna i landen. Tvingarna kommer ju inte riktigt åt.


Men visst fan blidde det bra.

fredag 17 februari 2017

Lärling av den bättre sorten

Hidde Voskamp är namnet på min nya lärljunge. Bra påg den, från Amsterdam. Efter två veckor kan jag bara konstatera att jag spår honom en ljus framtid i båtbyggeriets sköna konst. Läraktig, med en hel del förkunskaper och med huvudet på rätt plats. Likaså hjärtat. Blott aderton år är han, ynglingen.

Lägg gärna märke till att snipan, 14 fot, bakom oss ser löjligt liten ut. Det kan bero på att holländare är ovanligt långa och på att svenskar (särskilt jag) är tämligen feta.


tisdag 14 februari 2017

I vinterskrud samt något om rävars ilfärder över frusna vatten

Den förbannade vintern kom lika förbannat i år, trots att det varit så milt och fint ända fram till nu. Isen ligger och så gör ock snön. För första gången har jag sett mig nödsakad att skotta på min fiskebåt Dyning.

Mastbryggan som sommartid går under namnet Klassikerbryggan. Till våren river vi mastskjulet och byter däck på bryggan. Det kommer att bli fint värre, kan jag lova!

Intressant nog valde den gamla vedpannan här på varvet att ge upp precis innan kylan kom, så du må tro att här är en smula ruggigt och rått. Ny panna -eller nja, begagnad- är inköpt och hämtad på Öland, i Husvalla. Förhoppningsvis skall denna nya kamrat ge fan i att ryka in så som föregångaren gjorde. Den gode kollegan Michael Okmark blev av sagda rök akut kolmonoxidförgiftad och fick föras till sjukhus. Han överlevde dock både den akuta fasen och den påföljande lunginflammationen.


Kjells lilla Askeladden som han fär länge sedan köpt av Truedssons Båtbyggeri i Kuggeboda.

Kommande helg ger jag fan i både vinter och trilskande vedpannor och far söderut till Corralejo på Fuerteventura. Jag kan knappt bärga mig, har redan packat, och sitter i princip vid dörren och väntar på avfärd iförd simfötter, hawaiiskjorta och snorkel och cyklop.

Suget efter ljummet, blått vatten är mycket stort efter denna mycket jobbiga höst och vinter. Okmark är sjukskriven sedan incidenten med pannan. Lider av en mycket djup depression. Ronny är uppsagd och går och väntar på en ny knäprotes. Själv har jag därför haft trippel arbetsbörda alltsedan november. Till glädjeämnena hör att den hjärtegode Kjell Andersson varit mig behjälplig i alla lägen. Och så att jag fått en livs levande lärling, Hidde Voskamp från Amsterdam. Bra påg den! Mer om detta senare.

Kylslagen bild från ett ombonat kontor. Där ute, strax bredvid toppen på Jarramasflaskan synes det stolta djuret skyndsamt bege sig över isen. Liten på bilden, stor på jorden, mycket väl synlig från fönstret.

Så till något helt annat. En vinterbild som målades upp för min syn igår. Låt mig beskriva den genom att inleda historien på en annan plats, en annan tid.

En mycket tidig morgon mitt ute på Nordsjön såg jag en gång, till min oförställda glädje, en mås som satt på en drivande planka. Stämde naturligtvis omedelbart upp i den gamla fina visan "På en planka uti Nordsjön satt en liten, liten mås". Och igår så raskade en räv förbi på isen utanför mitt kontorsfönster. Jag fullkomligen älskar när låttitlar materialiserar sig i verkligheten!

Den (mycket) skarpsynte ser det arma kräket som en liten prick på den bifogade mobilbilden. Den skumögde kan i alla fall njuta av den trevliga utsikten.


tisdag 7 februari 2017

Tvenne annonser på lika många språk

 För hela baletten.


För utländska hyresgäster.

fredag 3 februari 2017

Det kom lite i mellan

När Eilert Forssell fick frågan hur det kunde ta 43 år att bygga en folkbåt blev svaret som rubriken ovan. Han hade skaffat fru, familj, hus. Lite i mellan. Jag skrattade gott åt det där när jag läste det 2007. Nu är jag mer benägen att förstå honom.

Näst sista lagret Toplac på fribordet. Denna djävulens uppfinning till färg är rent hopplös att måla med i kyla. Flyter inte godvilligt ut, och efter en sisådär 20 minuter börjar den ofelbart rinna. Men när man lyckas så blir den snygg. Därmed värd besväret.

Båten på bilden började jag bygga 2009 på båtbyggarskolan i Karlskrona. Den blev nästan klar till skolslutet. Nästan. Sedan kom lite i mellan. Och det som egentligen stått mest i vägen för dess färdigställande har varit helt och hållet positivt. Nämligen att den inslagna banan, båtbyggandet, faktiskt har genererat så mycket jobb att jag absolut inte har hunnit med denna egna lilla båt. Kunder har så klart gått före.

Här samsas en hel hoper träslag. Furuskrov, resning i ek, däcksribb i fururibb och fiskar av sapelimahogny. Motorhuv i teakply, lock i fururibb och ram av särdeles mörk och hård afrikansk mahogny av lika okänt slag som den betydligt ljusare varianten som blev till tofter. Masten såklart i gran, och runt hålet i durken klämde jag tammejfan in en liten bit lärk.

Jag har egentligen inte tid nu heller, men jag har fått ta mig den ändå. I Lilleverkstan måste det bli tomt omgående, eftersom där skall sättas upp en ny båt. Mer om den när den byggs.


Undertecknad är verkligen ingen svetsare. Dock fann jag mig nödd och tvungen att göra stävbeslaget i rostfritt. Inte det vackraste man sett, men helt ok.

Nåväl! Därför har jag nu installerat motorn, smackat på beslag, byggt en ovanligt snitsig motorhuv vars lock är ett utmärkt groggbord, snickrat ihop durkar och tofter, hängt på rodret, dragit vattenlinje, installerat bränsletanken under fördäcket, lackat, målat mm den senaste veckan. Med hjälp från den gode Kjell som stått och svetsat roderbeslag och mastfot mm. Innan sjösättningen och försäljningen så återstår bara att passa in riggen.

tisdag 10 januari 2017

Välkommen hem, blekingsekan Bodekull!

År 1666 bytte staden Bodekull namn till Karlshamn. Så visst är det ett ganska bra namn på en blekingseka byggd i sagda stad. Båtens ålderdomliga utseende till trots så är hon bara drygt trettio år gammal. Nu har hon bytt hemmahamn. Hennes klinkbyggda skrov kommer från och med i sommar att ligga och klucka hos oss i Saxemara.

Grabbarna som, tillsammans med undertecknad fotograf, gjorde't. Gösta Ekwall och Kjell Andersson.

Jag återkommer snart med exaktare information om henne, men jag kan sammanfatta att hon ritades av konstnären Signar Bengtsson och byggdes av Pukaviks Varvs siste båtbyggare Bengt-Åke Svensson i början av åttiotalet, troligen 1984. Till formen är hon östblekingsk. Hon har fock och sprisegel på stormasten, och i aktern sitter en liten spririggad mesan, i dessa sammanhang kallad gäckmast.

Upphovsmannen, Bodekulls konstruktör Signar Bengtsson passade på att kolla in hur vi lastade upp henne, och bjöd på diverse mustiga historier från hennes tvenne seglatser till Stockholm. Vid en av dessa resor var hon faktiskt bestyckad med en kanon. Jag misstänker att jag får tillfälle att återkomma med fler detaljer om just detta.

Karlshamns sjöscouter har haft henne en tid, och nu har de överlåtit henne i min ägo. Tanken är att jag (Saxemara Båtvarv) och Föreningen Allmogebåtar skall njuta av henne från och med idag. Hon kommer att ligga sida vid sida med fiskekostern Däkan vid vår Klassikerbrygga. Den som vill kommer också att kunna hyra henne för dagsturer från och med midsommar.

Lägg märke till skitranden på översta bordet. Hon har alldeles tydligt legat i marvatten. Vår första insats blir att byta ut de galvade klänkspiken mot nya kopparnitar. Då slipper vi nog flera djupdykningar.

Ärligt talat så har vi inte riktigt mätt henne, men hon torde vara kring 20 fot, och är därmed för liten för att få kallas vrakeka (den typ som användes då man vrakade, alltså drev, med sill- eller laxagarn) och det är i skrivande stund oklart vad hon skall kallas. Kanske krokeka. Vi får se vad de lärde har att säga om saken.

Det var en mycket kylig dag i Väggahamnen. Syden pressade in att hyfsat svall i hamnen. Nästa gång Bodekull når dessa vatten så är det sannolikt sommar och Östersjöfestival.

Att asa hem en så pass tung eka kräver domkrafter, bockar och en rejäl trailer. Utrustning såsom segel och master skall hämtas senare. Och själva båten skall in under tak på torsdag. Men nu är hon hemma, Bodekull! Jag har högt ställda förväntningar på detta kommande äventyr.


söndag 8 januari 2017

Väder!

Idealisk vinter, februari 2016. Blank skridskois, högtryck, vindstilla och 20 cm lågvatten. Ett par underbara veckor förra vintern.

En av de verkliga fördelarna med att driva ett gammeldags varv är att man kommer mycket nära naturen. Årstidsväxlingarna blir mycket påtagliga. Den som för jämnan är inlåst på ett kontor eller i en fabrik märker inte mycket av detta.

Dagarna är korta så här års, men eftersom man fångar varje sekund av dagsljuset så känns det ändå inte särskilt dystert eller mörkt. Inte för att jag tycker särskilt mycket om vintern, men den har en stor fördel jämfört med sommaren: kylan. Båtbyggeriyrket är tämligen fysiskt. Att stå en hel dag och hyvla i sommarvärme är satans svettigt.

Vintern för också svårigheter med sig. För oss är de viktigaste väderväxlingarna att hålla reda på  tvenne till antalet: vattenstånd och vindstyrka.

Talande bild. Dagen efter stormen Gorm 2015 möttes vi av förödelse. Ett båthus slet sig och vräkte omkull en gröna Paranten till vänster. Träbåten "Mala", däremot, klarade sig mirakulöst utan värre skador än några repor i lacken och en krossad Ankarolina.

Vinterstormar återkommer med garanti varje år. Har man tur så blir det bara en, men oftast får vi tre. Den minnesgode bloggläsaren minns säkert beskrivningen av förra årets hemska stormnatt, då tre fönster blåste ur verkstan, presenningarna flög åt fanders och en båt blåste ikull och havererade. Ingen rolig upplevelse, särskilt inte för den stackars båtägaren som vårdat sitt flytetyg ömt under många år. En dyr affär för samtliga inblandade.
Vi är faktiskt betydligt bättre rustade mot storm nu, sedan gode grannen Rickard Petri byggt ett nytt hus och ett dito plank precis intill hamnplanen. Det är numer i princip lä mellan huskropparna. Och visst ser det fint ut också!

Också vattenståndet har jag tidigare beskrivit i bloggen. 2014 års evighetslånga lågvatten gjorde att 40-fots havskryssaren Salamis inte kunde flyta upp på slipvagnen. Efter en brusten vajer, en stormnatt och två urspårningar och lika många dyk i torrdräkt så kom hon äntligen upp den 23 december. Alldeles för sent för en lyxig mahognybåt.

Årets sista dyk 2014. 23 december bärgades den urspårade slipvagnen för andra gången och Salamis kunde äntligen dras upp. Den gamle torrdräkten av märket Nordic Pro II levererade återigen.

Årets julstorm var mycket mild mot oss, och lågvattnet gjorde ingen skada. Och visst har man vant sig vid riskerna och förbereder sig på lämpligt sätt för alla eventualiteter. Dock måste jag medge att årets rekordartade högvatten tog oss lite på sängen. Inte så att jag lämnat dyrbarheter på bryggorna eller golvet, men att det kunde bli SÅ högt visste jag inte.

Dålig mobilbild från dörren in till Lilleverkstan. Längst ute, under båten på bilden, var det som mest 30 cm vatten. En besvärlig dag, needless to say.

Vattenståndet var uppemot 1,2 m över. Det innebär 2 decimeter vatten inne i verkstan. Vattenlinjen gick uppe vid bandsågen, ca 14 meter längre in i land än vanligt. Uppe vid bandsågen finns det en liten cementkant på några decimeter. Den blev nu istället kajkant.

I princip allt räddades innan vattnet kom in, så det enda som strök med var min gamla multimeter som låg i en verktygsväska på golvet.

Lika dålig mobilbild över maskinparken. 20 cm vatten var det som värst under justersågen. Jag behöver väl knappast skriva att vi undvek att jobba med 400 volts elmaskiner denna dag. Jag kan istället beskriva känslan då jag vadade med gummistövlar mellan sågar och hyvlar: surrealistisk.

Festligare var det att se hur resten av Saxemaraviken drabbades. På eftermiddagen gick högvattnet från ca 80 cm till 1,2 m på en halvtimme. Det hade inge räknat med, och omkring kl 1400 så började båtar, bryggor, trädgårdsmöbler, virke och bråte fara ut till havs med den tilltagande nordliga vinden. Grannen, bonden Lasse Södergren, dök upp och vi tog en snurrebåt och började bärga. Med oss tillbaka fick vi en båt, en bojkran, båtklubbens flytbrygga och en byggsats till en friggebod.

Hela denna januaridag gick jag klädd i vadarbyxor och hade av naturliga skäl ingen dyr kamera med mig. Det är lite synd, eftersom tillfället troligen inte kommer åter: samtliga av våra bryggor var helt under vattenytan och syntes således inte alls. En mäktig syn!

onsdag 21 december 2016

Same same but different

Tvenne bilder över klassikerbryggan, bägge från 2016. Här är det egentligen väldigt enkelt att avgöra vilken som är den mer tilltalande av de tu.

Bilden är tagen från kontorsfönstret, den tjugoförste december.

Det är inte utan att man längtar efter den varmare årstiden. Och nog känns sommaren nästan overklig och onåbar så här års!

Och denna bild är tagen från en skylift, den tjugoförste juli.


måndag 5 december 2016

Till båtlivets lov

Skagerrak i bleke, inte ofta det händer. Detta lilla hav kan vara så otroligt blått att det nästan gör ont. Med lite tur så får man sällskap av delfiner här. En gång mötte vi en stor jävla ubåt.

Sedan späd ålder har jag alltid varit på sjön. Mina morföräldrar packade ned mig i snurrebåten innan jag ens kunde prata, och sedan har det bara rullat på. Jag hade egen båt innan jag ens hade en cykel, och de kloka vuxna som vakade över mig släppte iväg mig under eget ansvar trots ung ålder. Sådant måste man låta ungarna göra! Annars blir de bara bortklemade och fantasilösa. Ansvar är bra! Skrubbsår läker och flytvästar är till för att användas.

Seglarfrukost i sittbrunnen på hemsnickrat bord: long life milk, pulverkaffe, osttub, knäcke och nyplockade bär.  Allt till doften av spritkökets ångor och öarnas blommor, tallar och lavar. What's not to love?

Jag har seglat jolle, fiskat gäddor, paddlat kajak, snorklat bland tångruskorna, grillat nyfångad fisk bland enbuskarna. Tältat, åkt skidor och spark på isen, lagt garn efter flundror och sik, njutit av skärgårdens vidunderliga natur i full frihet, simmat mellan de yttre skären och duckat för de ilskna silvertärnor som häckar på hällarna. Seglat ostkusten upp och ned med farmor i hennes Karlskronaviggen och letat efter telefonkiosker i hamnarna för att ringa hem till mamma.

För fan! Sommar, klippor och dragspel. Vad kan egentligen vara bättre? Att det dessutom är fritt fram att bära lustiga hattar till sjöss gör inte saken sämre.
Sedan ekonomin började tillåta så har jag seglat längs samma kust i egna båtar, kokat sås i byssan i varenda naturhamn, spelat dragspel för måsarna på vartenda litet skär. Jag har sett Sverige från havet i sällskap med mina käraste vänner.

Så måttligt road kan man se ut när vinden plötsligt uteblir långt ute till havs. Dåligt med bensin. Bara att vänta. Duggregn och dimma. Men jag fick ju tid att läsa en roman, inslagen i en plastpåse för regnet.

Vårt land gör sig bäst när det ses från havet, och det finns knappast ett mer ingående sätt att studera vår natur. Segling är en långsam syssla, och det går inte fortare än det gör. Och om inte vinden blåser, eller gör det från fel håll eller alldeles för mycket... ja, då får man bara finna sig i det och ligga kvar där man ligger. Jösses, hur många dagar har inte spenderats inblåst på vindpinade öar i vår storartade skärgård!

Att bygga en båt och sedan pröva den i sjön är en känsla som inte går av för hackor.

Och det har blivit dykning i alla former. Och så har jag länge varit navigationslärare. Och under flera år har jag knäckt extra som leveransseglare och med skräckblandad förtjusning upptäckt Nordsjöns skiftande humör på på både vinter- och sommarhalvåret. Seglat längs hela Loch Ness, legat i dimma och frost i Fort William, korsat Engelska Kanalen i oväder och mörker, tårögt beundrat Möns Klint i stiltje och solnedgång.

Vid spisen i ett av många gungande och lutande kök. Det är en konst så stor som någon att lyckas laga mat utan att spy ute till havs när böljorna går havshöga.

Den oförställda glädjen och lättande som infinner sig då man kommer i hamn efter ett djävulskt oväder är svår att slå. Jag har sett styrman Mattsson kyssa marken och hetsäta schnitzlar efter att ha undkommit Nordsjön med livet i behåll efter dygn av svår kuling. Att ställa sig på torra land när man utan att skämmas har förtjänat sin bryggsup, det är fint det!

Att klänga i riggen på en båt i Malö Strömmar är inte fy skam det heller. Man blir aldrig för gammal för det. Eller jo...  men man blir åtminstone inte för gammal för att längta efter att göra det.

Båtarna har varit många. Snurrebåtar, snipor, folkbåtar, moderna plastbaljor, kostrar, kryssare, Petterssonbåtar, kajaker, blekingsekor, jollar och numer till och med en egen fiskebåt. Nu har väl båtflottan börjat nå sin peak. Förutom fiskebåten Dyning så äger jag fyra folkbåtar, en kajak och en 16 fots blekingseka. Disponerar fritt en Petterssonbåt och en flateka. Har snart byggt mig en liten snipa.

Efter några år vid rodret på en egen, bra båt gör blir den till ens egen förlängda arm. Känslan av total kontroll i en folkbåt är något av det mest kompletta jag erfarit. Tror du mig inte? Bara skåda skepparns nöjda blick när han kryssar omkring vid Harstena! Den blicken ljuger icke.

Detta är både en besatthet och ett kall. Allt som har med havet och vattnet att göra utövar en sällsam dragningskraft på mig. Om jag bara kunde få dagens ungdom att förstå vad detta liv har att erbjuda i form av upplevelser, äventyr och frihet!

Skotska berg. Passar utmärkt att köra båt och dricka pilsner till.

På havet, där bor friheten! Där bestämmer man själv, och på havet måste man råda över sitt eget väl och ve. I svåra stunder, då vädren kastar sig över en, då kan man inte bara parkera och gå hem. Man måste reda ut sin egen situation. Man kan inte ge upp.

Kanske den festligaste förarmiljö jag någonsin bemannat. Veven till Astrids (Colin Archer-koster från 1895) backslag. En dansk har skrivit "frem" och "bak" för att inte veva fel. Magiskt.

Världen i en båt är fullständigt begriplig. Den börjar i aktern och slutar i fören, och blir aldrig bredare än på båtens bredaste ställe. Samtidigt kan en god båt bära dig vart du än önskar runt jorden.

Och alla fantastiska tokstollar man stöter på! Här tvenne jättetjocka tyskar. De hade ett fel högt uppe masten och kunde omöjligen hissa upp varandras massiva kroppar i båtsmansstolen. Dehissade upp mig istället, sedan bjöd de på pilsner och papegoja.

Båtlivet och livet på sjön är så löjligt billigt dessutom. Nu för tiden så köper man en fungerande segelbåt för några tusenlappar. Om jag bara kunde få en enda yngling att välja detta framför de där tusentals timmarna vid spakarna på en spelkonsoll som numer är så vanliga. Detta är livet på riktigt! Ingen blek, digital kopia.

Det går säkert att göra tv-spel som simulerar segling. Men vinden i håret och sältan på läpparna, som här ute på klassiska The Solent, det får du bara på det riktiga havet.


onsdag 30 november 2016

En hoper detaljbilder på Elinores skador mm

I förra inlägget beskrev jag några vanliga skador, hur de uppkommer och hur man undviker dem. I detta inlägg får du se hur de kan se ut på nära håll. Det är synd att man inte kan lägga upp dofter på bloggen, för dessa är mycket nyttiga att känna till! Om du vet hur rötskador luktar, så blir besiktningen av ett intressant köpobjekt mycket enkelt. Ned i båten, sniffa omkring misstänkta områden. Näsan ljuger aldrig!


Kraftigt rötskadad förstävstopp. Skadan har inte spridit sig till bordläggningen av lärk, däremot både till stävkraften och däcksplankorna. 

Måttligt rötskadade plank på taket. Rektangeln av nubbhål skvallrar om orsaken: takduken har gått sönder, och en laglapp har lagts dit, men man har inte tagit bort den halvrunda listen (som man absolut måste) och har nöjt sig med att nubba den nya biten ovanför sagda list. Därmed har man låtit fukt komma in i skarven.

Styrbordssidan är Elinores bästa sida. Här är plankdäcket helt ok. Dock så har man inte skött röstjärnsgenomföringarna (de måste ges ny nåtmassa årligen) och därmed är fuktskadorna ett faktum. Här syns skadorna i granplankorna. Under däck växer en vit svamp som spridit sig till kortbalkar och knän.

Babordssidans plankdäck är såpass dåligt att det delvis får bytas ut. Rötan har här spridit sig till balkvägare, kortbalkar, knän, bordläggning och spanttoppar.

Där var det slut på skadebilderna. Nu till lite mer allmänna grejer! De grova rivningsarbetena är klara, och nu vidtager finlirandet. När detta sedan är färdigt så få den gamla dame stå och torka, under det att hon flertalet gånger behandlas med Boracol, för att utrota svampen och förhindra att dess sporer får nytt fäste i framtiden.

Helt naket underlagsdäck. Akterdäck var påfallande oskadat.

Luckgaraget under nedmontering. Tanken är att ta bort det i ett stycke och renovera det på verkstadsbänken. Fördelen med att ta väck det hela är att plastningen av taket blir oändligt mycket enklare på detta sätt.

Hela babordssidan och akterspegeln är renskrapade. Mycket fin bordläggning i lärk, där borden sågats ut ur en tjockare planka, sedan klyvd. Därmed får man identiska plank på styrbord och babordssidan. Mycket snitsigt! Kudos till Ryhls som byggde skrovet.

Den lilla trevliga Volvo Penta MD 2001:an, som går som en klocka, men låter som satan.

Hennes botten behöver inte alls jobbas med i vinter, allt ser bra ut och färgen sitter som den skall. Lägg märke till de mycket enkla bockarna. Fastskruvade i golvet, tar minimal plats. Rekommenderas till alla som har möjlighet.