fredag 14 december 2012

För den som gillar allmogebåtar

En liten jaktkanot lyser med sin ljusgrå färg bland de tjärade och gröna ekorna. Den som undrar varför så många jaktkanoter i Blekinge skärgård har just denna färg kan stilla sin nyfikenhet nu: det är färgen man använde på varvet i Karlskrona. En och annan burk slant nog ut genom varvsportarna, om man säger så.

Titta på fotot ovan och lägg gärna märke till teven i bakgrunden. Där rullar dvd'n "Båtbyggare i ek" på repeat. I sagda film från 1986 ser man Per Anders Daag och Göte Mårtensson bygga 29 fots vrakekan Klaura, till tonerna av Vivaldis Fyra Årstider. Enligt Jonas Günzel, som förestår Blekinge Museums båtsamling på Rosenholm i Karlskrona, så blir man hjärtligt trött på Vivaldi efter femhundra lyssningar.

Själva filmen är emellertid riktigt trivsam. Kanske inte direkt lärorik för den som vill lära sig teknik kring båtbyggeri, men det värmer hjärtat att se och höra den gamle Göte Mårtensson på det mest ödmjuka vis tala om sitt arbete. Och den som i verkliga livet vill se båten som byggs i filmen behöver bara bege sig ned till Fisktorget i Karlskrona. Där ligger vrakekan "Klaura" hela sommaren. Har man dessutom lite segelvana så är det fritt fram att hyra henne. 600 kr för en dag betalas i muséet strax intill. Jag kan bara säga: gör det. Hon seglar underbart, och bättre sätt att uppleva Karlskronas skärgård på, det finns knappast.

Inga mylarsegel direkt. Ett råsegel, sytt av mjölsäckar duger gott. Faktum är att den tidigare ägaren anvämde denna lilla jaktkanot som raggarbåt. Han lade loss i Sandhamn (Blekinge) och med vevgrammofonen under fördäck stävade han mot Sturkö där han friade till sitt hjärtas dam. Trots raggarbåtens uppenbara brist på både krom och skinande mahogny, svarade bruden ja!

Båtsamlingen finns i Blekinge Museums "Föremålsmagasin", som har öppet varje onsdag 12-17 och hittas i en ganska oansenlig industrilokal bakom Telenor Arena (där mitt kära Karlskrona HK för närvarande utkämpar hårda strider i Hockeyallsvenskans absoluta tabellbotten...). Fokus ligger på allmogens bruks- och yrkesbåtar, och blekingsekorna är bäst och talrikast representerade. F d museichefen Ingemar Atteman hade en vision då han på 50-talet samlade in merparten av båtarna i samlingen. Han såg framför sig en lång rad med båtar, sorterade geografiskt så att åskådaren med egna ögon skulle se hur allmogebåtarnas form förändras från Skåne i väst till Gotland i öst. Tyvärr räcker inte lokalerna till för denna storstilade idé. Men båtarna finns där, snyggt uppställda och läckert spotlightade. Bl a en gotländsk tremänning. Rekommenderas varmt!


Jag kan inte se mig mätt på denna bild. Otaliga tjärsmörjningar har gett det översta bordet på denna gamla blekingseka en omisskännlig patina. Lägg också märke till tolleklamparna på relingen/essingen. Det går åt ett och annat årtag för att slita ned eken såpass.

Åter till vrakekan Klaura. Vintertid ligger hon uppdragen i just detta föremålsmagasin. Man passerar henne på väg ut till den ouppvärmda båthallen som Jonas Günzel vintertid kallar för "kylskåpet". Efter ett par timmar i sagda hall så fattar jag varför, men blir också lovad att där är riktigt behagligt och svalt på sommaren. Väl därinne så finner man faktiskt förlagan till Klaura, nämligen vrakekan "Öland". Det lite märkliga namnet "vrakeka" kommer av att båttypen bland annat användes till att "vraka", alltså ligga och driva med fiskegarnen till havs. "Öland" skänktes till muséet på 50-talet efter att hon genomgått en ordentlig renovering på Br Mårtenssons båtbyggeri (av ovannämnde Göte Mårtensson på Östra Hästholmen). Dock tog hon sig inte till muséet på egen köl, utan fraktades dit på fördäcket av en frakteka. Jonas Günzel visar ett gammalt svartvitt fotografi av ekipaget, och jag konstaterar snabbt att en 29 fots vrakeka uppepå en jättelik frakteka utgör en mäktig syn!

Tanken är nu att muséet skall utöka samlingen, med i första hand blekingska fritidsbåtar av plast. För den intresserade så är det nedanstående båtar som Jonas efterlyser. Har du en sådan och kan tänka dig att skänka eller sälja den till muséet?

Hanö 480. Bröderna Hedlunds Plastarmering (nu Hallabro Plast AB). Började tillverkas i mitten av 70-talet och produceras fortfarande.
Lillbleka / Mellanbleka. AB Blekinge Glasfiberindustri / AB ADEC / Blekinge Marin AB. Från mitten av 60-talet till början av 80-talet.
Karlskrona Viggen. Ritades av Per Brohäll. Den långkölade versionen tillverkades av Karlskronavarvet 1965-70. Därefter ritades den om till fenkölad och byggdes av Albin i Kristinehamn.

torsdag 13 december 2012

Det var väl inte så här det skulle bli

Från och med igår är båtbyggarverkstan i Fliseryd bortåt sex meter längre. Räknar man dessutom in utrymmet som öppnas upp, då väggen mellan "lilleverkstan" och den nya delen försvinner, så blir det nya utrymmet drygt nio gånger fyra meter. Dubbeldörrar gör att man äntligen kan få in riktigt stora båtar för renovering.

Det enda som skvallrar om att här tidigare har varit ett stall. En viss pikant doft av ammoniak avklingar sakta men säkert.

Nytt utrymme kommer inte från ingenstans. Det var hästarna, som huserade i byggnadens södra del, som fick stryka på foten. Eller ja, hoven. Máni och Thengil skuttar numer omkring i en flock unga valackar och njuter sin pension. Så snart kräken var utflugna så påbörjades, det aningen dryga, arbetet med att forsla bort gammalt strö och dynga. Och igår var hela rasket rivet. Lokalen ekar tom i väntan på att bli en fullt utrustad båtverkstad.

Dörren på glänt till nya möjligheter!

Ekar tom gör också resten av verkstaden, tom för att en person fattas. Efter en lång höst av sjukdom och elände blev jag ensam kvar bland verktyg och virke.

Min far, kollega och bäste vän Christer Ström, som alltför tidigt gick bort. Oj vad roligt jag har haft ihop med den mannen. 


tisdag 23 oktober 2012

Så ändas en säsong

Ägandet av båt är starkt förknippat med bilden av den vackra svenska skärgårdssommaren. Detta är emellertid ganska missvisande. De flesta båtarna befinner sig egentligen ganska sällan mitt i denna pittoreska tavla av hällar, martallar och badande snorungar med blonda hårrufs och knalloranga flytvästar.

Drömmen: ljusa, varma sommarnätter i en nylackad och väldoftande ruff. Besättningen fridfullt vaggad till sömns, någonstans längs den vackra småländska granitkusten. Näktergalens sång ekar över viken.

Normalåret för folkbåten Grisslan följer ett känt mönster som de flesta säkert känner igen. Från oktober till december ligger hon i dvala, tämligen bortglömd i sitt ruggiga tält. Frampå nyåret vidtager renoveringssäsongen, och den varar i allmänhet fram till påsk eller möjligen något senare. Från sjösättningen i april och fram till midsommar guppar hon med blänkande fernissa vid sin brygga, för att i juli och en bit in i augusti slita sig ur sina fjättrar och forsa fram över fjärdarne. Härefter blir hon åter liggande vid bryggan, men nu med betydligt mattare fernissa, och ofta med fula repor i den nu inte särskilt vita skrovfärgen. Och där är cirkeln sluten.

Priset för drömmen: mörkt, kallt, blött. Tröstlöst skumpande med traktor och trailer längs den långa landsvägen mellan Oknö och Fliseryd. Råbockens skällande ekar från läskiga skogen.

Kort sagt så består båtlivet av väldigt lite idealbild, och i gengäld av väldigt mycket bryggtid och ännu mer tältande under ett bistert svenskt snötäcke.

Gnäll? Ja. Men det hör till. Den normalsvenske båtägaren lägger sannolikt mer tid på att gnälla över korta båtsäsonger och dåligt väder och slitna segel än på att faktiskt åka båt. Det märkligaste i det hela, är att samme svensk ändå tycker att hela paketet som kommer med båtägandet -är helt jävla fantastiskt skitkul!

torsdag 27 september 2012

Ytterligare snitz på basningen!

Ett styck hus för att skydda den kära baspannan. Omisskänligt svensk stil med falu rödfärg och vita knutbräder. Och det gäller att passa på! Rödmullen, råvaran till äkta falu rödfärg, beräknas med dagens konsumtionstakt räcka i 80 år till.

Ibland kommer det lite emellan, som det heter när man vill skylla ifrån sig, men till slut kom väderskyddet på plats. Baspannan stod naken ute hela föregående vintern, men från och med i förrgår har den kära ångproducenten emellertid ett stiligt litet hus att kura i. Konstruktionen är anpassad så att man vid användandet lyfter av taket och sätter på skorstenen. Att göra ett permanent tak med skorstensgenomföring är sannolikt inte värt ansträngningen, och skulle kräva en rejäl isolering av röret då det blir förskräckligt varmt då man eldar.

Hus av 45x45-reglar och 22x95-råspont. Virket hade vid byggandet legat i tiotals år på en torr vind, och trots ca 6 mm svällmån så fick dörren hyvlas efter bara ett dygn ute i höstfukten.


Huset står på fyra cementplattor. Detta visade sig vara perfekt storlek för att medge plats för inte bara pannan utan även skorsten och ångslangar. Gummislangarna tål fukt, men UV-strålning går hårt åt dem. De spricker snart, och är dyra att byta.

Arméns lågtryckspanna 101B är av riktigt hög kvalitet, men tids nog rostar den ändå sönder. De tillverkas inte längre, och blir snart riktigt svåra att få tag i. Och hittills har jag inte sett en billigare, snabbare eller effektivare panna till detta ändamål. Värd att vara rädd om, alltså!


Kruttorr panna trots dagar med ösregn och fukt. Sannolikt kommer detta lilla hus att ge pannan många extra år.

Från kall panna till fullt ångtryck tar det ca 30-40 minuter. Någon halvannan timmes drift äter dock en hel del ved. 1-2 skottkärror av kort och klen ved får man räkna med. För verkstäder med mycket spill är detta inget problem, och spillbitar är perfekta för ändamålet (brinner snabbt och hett). Inte heller är det problematiskt för den som värmer huset med ved. Som synes på bilderna är vår panna strategiskt placerad intill vedskjulet. Det blir dock en hel del sågande och klyvande, eftersom grov ved inte brinner tillräckligt häftigt för att få det rätta öset!

För den som vill ha en basningsanläggning rekommenderas denna modell varmt! Pannan kostar mellan tre- och  fyratusen. Virke till bastrumma och hus, samt skruv och gångjärn osv till desamma går loss på ett par papp om man har hyfsade kontakter. Något dyrare annars.


Senaste alstret

Så kraftigt böjd att även dessa 3.5 mm lameller måste basas innan limning.

En av de senaste veckornas nya rorkultar kan förtjäna lite utrymme på Grisslanbloggen. Det rör sig om en relativt kort (ca 700 mm) s-formig lamellimmad pjäs i mahogny och ask. Det som gör den en smula speciell är den stora stigningen. Mellan fästet och handtaget så skiljer det 330 mm i höjd, och kurvorna blir därmed mycket branta och lamellerna måste basas för att inte spricka.

Lamellerna sätts i jiggen efter basning.

För att klara av de skarpa kurvorna måste jiggen delas i två delar. Delarna sätts sedan på var sin sida om rorkulten (enligt bilden). Detta för att det är lättare att böja lamellerna mot en ytterkurva än att trycka in dem i en innerkurva. På detta sätt får bägge böjarna varsin ytterkurva.

Två helt olika träslag: mahogny och ask. Mahognyn är ökänt svårbasad, och asken raka motsatsen. Genom att placera två asklameller på varsin sida om en mahognylamell i mitten så får man dels två snofsiga ränder, och dels en mycket stark konstruktion. Både ask och mahogny är mycket lämpliga att limma, till skillnad från t ex ek som kräver mycket förarbete för att svara bra på limning.

Skulle du av en händelse behöva en stilig styrpinne, av vilket slag som helst, så kolla "Beställ en ny rorkult" till höger på sidan.


lördag 18 augusti 2012

Grisslan får leva att se 2013!

Sommarsäsongen är den tiden på året då man faktiskt använder sina skrällen. Den är väl också aningen ointressant för den händige träbåtsblogläsaren, eftersom den inte innehåller några intressanta detaljer om renovering eller tekniker. För den som ändå gitter  läsa så följer här likförbannat en räcka texter och granna bilder från och om sommarens seglingar.

Grill och Folkbåt i skymningen. Det blir inte mycket bättre än så. 

Vid sjösättningen hade jag faktiskt bestämt mig för att sälja båten till hösten Eller sänka fanskapet. Jag får erkänna att jag hade tröttnat på allt knog. Det är en gammal båt, och det är ingen ände på jobben. När det inte blev någon reda med seglingarna 2010-11... eller ja, de uteblev i princip helt... så blev det bara slit och ingen belöning. Klart fan man ledsnar!

Om jag inte en minst en gång per säsong får lägga till i Spårögloet i Västervik, så är sommaren inte fulländad.

Grisslan är -över vattenlinjen- troligtvis en av de mer välhållna äldre folkbåtarna i Sverige. Detta spelar dock ingen roll, eftersom hennes resning snabbt närmar sig pensionsåldern. 62 år är gammalt för kölplanka och bottenstockar. En båt med sådana tunga renoveringsmoment nära framför sig är inte värd många slantar, trots bl a ny rigg och att allt övrigt är i kanonskick.

Händelöp blev en ny bekantskap för mig och Maria i år. Rena Saltkråkan. Rekommenderas!

Denna sommaren blev det i alla fall tre sköna veckor till havs, och det gav tammejfan mersmak! Nästa år blir det minst fyra. Och inte tusan kan jag sälja Grisslan! Nej, nej. Så fort jag kom ut med henne på sjön igen så kom jag ihåg varför jag bara måste ha henne. Det får vara hur mycket jobb det vill, det är priset man får betala för att få segla en sådan ypperlig båt. Och för att i princip alltid ha snyggaste båten i hamnen. Det är förresten lätt numer, när det knappt finns några andra träbåtar på sjön.

Årets sista naturhamnsbesök på ett namnlöst skär norr om fyren Mannen som står längs "sjöfyran" i höjd med Älösund och inloppet till de omåttligt populära Vippholmarna. Alltså några sjömil norr om Kråkelund och Simpevarp.

Vad man dessutom får är en extremt pålitlig båt. Folkbåtar är förvånansvärt förutsägbara och lättseglade. Enda verkliga nackdelen är storleken. Ruffen är snygg, men kort och låg. Möjligtvis skulle man också kunna gnälla över de mediokra lättvindsegenskaperna, men personligen tycker jag att denna brist gott och väl vägs upp av båtens förmåga att kännas trygg även i riktigt skitväder. Trots sin ringa storlek. Jag har seglat betydligt större båtar som uppför sig riktigt obehagligt när det blåser.


Jonas Häll är inte särskilt smidig ombord på båtar. Som synes... I just detta fall så klarade han sig, men ett dygn senare så föll han naturligtvis handlöst i sjön mellan båten och en klippa.

Nåväl! Grisslan får alltså leva. Att jag sedan envist håller fast vid en produkt som för länge sedan borde ha skrotats och lämnat plats för nya, intressantare och bättre båtar, det kan nog verka lustigt  mångas ögon. Men må mina belackare skratta!

För jag är ingen nostalgiker som kliver omkring och ringaktar min samtid, eller tycker att jag är född i fel sekel. Jag klär inte ut mig till Evert Taube och låtsas att jag lever på 40-talet. Det är inte av oresonligt konservativa skäl jag håller mig till gammeldags träbåtar. Jag tycker bara att de är mycket trevligare att vara i och vackrare att se på.

.

fredag 6 juli 2012

Portsmouth-Svinninge

Varje gång man kommer hem ifrån en längre leveranssegling så säger man till alla att det inte skall bli flera dylika resor. Och likförbannat så dröjer det inte längre än ett par veckor innan man blir verkligt sugen igen.

Alltså: med fjolårets ovanligt blåsiga och strapatsrika rea från Southampton i åminne så borde en ny resa samma väg te sig ganska ointressant. Eller skall vi säga så här: jag har gjort den i både bra och dåligt väder och behöver inte göra den igen. Men, nej. Så snart Skeppar Patrik Lindqvist bett om hjälp med att transportera en Bavaria 37 från Portsmouth (strax öster om The Solent) till Svinninge (i närheten av Åkersberga strax norr om Stockholm) så blev svaret lika snabbt som självklart: JA för fan!

För första gången på flera år så kan jag inte titulera mig Skeppare, utan "first mate". Efter något dygns tillvänjning fungerade det utmärkt. Och skepparn Patrik Lindqvist får högsta betyg. Bra karl!

Årets första leverans blev på drygt 1030 (!) sjömil, och är min hittills längsta sammanhängande resa. Det som skiljer årets resa ifrån engelska "The Solent" från förra årets, är bara slutdestinationen. 2011 levererade vi X-35:an "Unruly" till Höllviken. I Juni detta år lämnade vi Bavaria 37:an "Whistler" till Svinninge i Åkersberga. Således omfattade årets delivery -förutom den vanliga Nordsjöpassagen- en rejäl östersjösegling.

Så fint har man det framme i förpiken! Extra salt känner man sig såklart då man i denna hytt -som på bilden- läser en sjömässig roman som E Annie Proulx "Sjöfartsnytt".

Jag har seglat genom Engelska Kanalen och över Nordsjön förr, så där har vi inget nytt. MEN! Vanligtvis är jag själv skeppare, men i detta fall var chefen, som sagts, Patrik Lindqvist. Och denne fine skipper tog med sig en riktigt bra AIS (Automatic Identification System). Låt mig säga sålunda: jag korsar aldrig mer en TSS eller ett annat tungt trafikerat stråk utan en sådan.

Visst ser man på AIS'en var fartygen är och var de är på väg. Man får även CPA (closest point of approach) mm. Men det finaste med AIS'en är att man på skärmen faktiskt ser vad skeppet ifråga heter. Är man det minsta osäker på om de sett ens egen båt på radarn eller inte så kan man kalla upp dem på vhf'en och förhöra sig om saken. Utan att veta deras namn så är chanserna att få dem att svara på anrop som t ex: "ship on my starboard side" mycket små. Känner man deras namn så är läget ett helt annat.

Bilden av en osannolikt vacker junikväll på svaj utanför Gotska Sandön.. Vi råkade ut för kraftig dimma på sträckan Gotland-Revengegrundet.. Då dimman gjorde vidare färd osäker så gick vi till Sandön för att ankra upp. Märkligt nog så lättade dimman strax efter att vi fällt ankare. Den återkom förvisso två timmar sedan -och det med besked! Men jösses vilken magisk försommarkväll besättningen fick ombord på Bavaria 37:an "Whistler".

En AIS-mottagare ser alla handelsfartyg som finns i närheten. Handelsfartyg är enligt lag tvungna att ha AIS-sändare ombord. AIS'en kan alltså -tillsammans med gps'en- inge ett visst lugn i tätt trafikerade stråk. Men ger man sig ut i dimma så förstår man dock snabbt svagheterna. Fartyg utan AIS syns inte på skärmen. Förklaring är överflödig, men jag måste ändå säga att det är oerhört obehagligt att ligga ute i begränsad sikt och veta att det när som helst ur den täta dimman kan dyka upp en stor, mörk, hög stäv. Det enda som fungerar i nedsatt sikt är radar. Saknar man sådan så är det bara ankring/mistsignalering/extrem försiktighet som gäller.

En leveransseglare blir snabbt bra på att nattsegla. Vänjer man sig vid att navigera efter fyrar och ljusbojar så går det fort. De flesta båtägarna i Sverige gör dock i regel inga nattseglingar. När de är på semester tar de oftast bara en liten kort tur på dagen och sover sedan i hamn på natten.

Mitt råd är dock: pröva på lite nattnavigation, det är skitkul! Och kom ihåg att fyrljusnavigering är en av de säkraste formerna av navigation. En fyr står på samma plats som alltid förr, och ljuset den sänder ut har alltid en specifik karaktär. Den ljuger aldrig, och du kan alltid lita på positionen den ger dig!

En underbar kväll ombord på "Whistler". Stående vid rodret så tittade jag ned i ruffen där Filip i lampskenet stod och gjorde en "Passage Plan". Jag kunde bara inte låta bli att fotografera.!


Östersjön är mitt mest älskade hav. Varje gång jag kommer in i sagda vatten ifrån Nordsjön, Engelska Kanalen och de Tyska/Holländska kusterna så blir jag fantastiskt glad. Vi östersjöseglare är verkligen lyckligt förskonade från resten av övriga världens skitjobbiga tidvatten. Att ständigt behöva tänka på föränderliga djup och på starka strömmar är faktiskt riktigt jobbigt! Dessutom så är våran svenska östersjöskärgård -i mina ögon- helt oöverträffad. Östersjön må vara nedskitad, övergödd och grumlig. Men hennes doft är som parfym i mina näsborrar.


Detta är en typisk tysk sluss; närmare bestämt "Alte schleuss" i Holtenau.. Jag tycker snarast att den ser ut som ett tyskt fångläger.

Många länder i Europa vill gärna satsa på båtturismen, och jag förstår varför eftersom den är synnerligt lönsam. England och Skottland är lysande exempel på satsning, med enastående service och vänlighet som resultat. Tyskland, däremot, har ingen koll alls. Nord-Ostsee-kanal (Kielkanalen) skulle med sin stora fritidsbåtstrafik kunna vara rena turistparadiset. Så är inte fallet. Istället möts man av förbudsskyltar, fula hamnar och en personal som verkar ha som yttersta mål i livet att berätta för seglare att Kanalens verkliga syfte minsann är att förse handelssjöfarten med en genväg mellan Nordsjön och Östersjön. Och att man som fritidsbåtsskeppare skall vara jävligt glad att man överhuvudtaget slipper att bli skjuten då man färdas på sagda kanal.

De har en chans att göra något bra, men tar den inte.




torsdag 31 maj 2012

Sen sjösättning!

Men ändå sjösättning. Efter en vår med väldigt mycket båtjobb -fast på andras båtar- så är man äntligen i mål och kan andas ut ett par dagar innan nästa båtjobb tar vid. Då ett mycket trevligare, nämligen leveranssegling från Southampton till Åkersberga. Men mer om det inom kort. Nu åter till kära gamla Grisslan!

Hur många gånger man än gjort det, så slår inget känslan av att täcka av den vårrustade båten och bara njuta av skönheten i dasgsljus!

Som högljudd förespråkare av tidiga sjösättningar så är det ju en smula pinsamt att erkänna att det nästan hann bli juni innan båten kom i sjön. Och som -vanligtvis frekvent- bloggare är det närapå lika pinsamt att det inte blev ett enda dugg skrivet om årets jobb.

Hon läckte en del, den stackars gamla damen. Så sent som för fem dagar sedan var hon så isärtorkad att man såg rakt igenom skrovet. Men efter att ha vattnats i ett dygn med vattendimma från trädgårdsmunstycket så såg det bra ut. Gamla bordrevor (långsprickor) som visade sina fula halvcentimeterbreda grin blev till knappt synliga streck på nolltid. Men synligt är en sak och läckande en annan. För första gången någonsin hann min lilla dränkbara pump inte med, och jag fick handpumpa och myra. En timma senare och pumpen gick med femminutersintervall.

Grisslan i förklarat ljus. Och visst ser hon tjusig ut under försommarens solnedgång, och dessutom mellan tvegge gräsligheter: t v någon form av träsko, t h en Buster. Ett fint knep om du vill se vacker ut: avteckna dig mot en fond av skit.


Grisslan fyller 62 år i år, och har snyggats upp rejält med nymålat skrov och däck och nyrenoverad avbärarlist. Alla durkar och luckor har fått ny, skinande fernissa. Förstäven och noskonen är nyfixade. Hon är snudd på lika grann nu som hon var efter storrenoveringen 2007. Kanske t o m finare eftersom hon sedan dess fått t ex ny mast, bom, rorkult och förlucka. För att inte tala om nytt groggbord!

Det hon dessvärre inte fick i år var sitt nya roder. Det står kvar i verkstan, fernissat målat och tjusigt. Tiden räckte inte till, och projektet snubblade på mållinjen. Det gamla, glesa, gistna och uttjänta får orka en säsong till.

Brygga och allergiframkallande pollenhänge i vårsol. Ett opåkallat försök till konstnärlighet från min sida.

Jag spår Grisslan och mig själv en legendarisk sommar. I alla fall om jag köper en ny snurra. För den gamla jäveln är etter värre opålitlig än förr! Med nöd och näppe tog vi oss den dryga sjömilen från kranen till bryggplatsen. Kvällen var vacker och ljum, och solen lyste gott om skären. Det skall fan ha en lömsk utombordare som förtar glädjen då över sommarens första båttur!

torsdag 3 maj 2012

Guds gåvor till mänskligheten

Eller nja, jag tror mänskligheten hittade på dessa gåvor själv. Men det lät bra som rubrik. Nåja! Till ämnet. För närvarande renoverar vi ett teakdäck på en tämligen mastodontisk Nordwest 1100 (41 fots motorbåt med flybridge). I detta arbete har jag och Ström verkligen börjat uppskatta vissa verktyg. Att nåta om däck kan vara en rysansvärd plåga, men det finns onekligen moderna verktyg som lindrar densamma.


Fein Multimaster med snabbspänne.

Först ut i raden av monotona arbetsmoment är rivning av gammal nåtmassa. Förr i tiden satt man ofta och kratsade ur den med den böjda tången på en uttjänt fil. Det går. Men det är oändligt segt. Det moderna sättet är att spänna på en för ändamålet utformad nåtkniv på sin Fein Multimaster. Och nu säger jag verkligen Fein, och inte Bosch eller andra bleka kopior. Fein är den enda tillverkaren som har just denna nåtkniv i sitt sortiment, och Feins verktyg passar inte i kopiornas chuckar. Visst kan det vara surt att köpa en multimaskin för tusentals kronor, men faktum är att den är förbaskat bra. Fin kvalitet, bättre verktyg än konkurrenterna och dessutom får man den i en väska som man blir rent glad av att se. I vilket fall som helst, så beräknas användandet av Feins nåtknivar spara in 80% av tiden som åtgår till att riva nåten ur ettt däck. Det stämmer nog, för denna metod är förvånansvärt snabb och effektiv. En fröjd!

Bra grejer till hemska priser. 350 kr styck kostar dessa simpla metallbitar. De är dock värda priset om man ser till alternativet; att ligga på knä och kratsa i evinnerlighet. Man skulle hoppas att konkurrenterna skulle ge sig på att producera billigare alternativ, men det är föga troligt. Marknaden för dessa specialverktyg är troligen försvinnande liten.

Ett annat rysligt moment är själva nåtningen. Den som en gång stått och tryckt mer än någon halvtimme på en fogspruta modell handjagare vet vad jag talar om. Man blir helt slut i armarna. Alltså blir nummer två på listan över omistliga nåtningsverktyg: kompressorn och tryckluftssprutan. Jämn hastighet, smidig (om man jämför med de otympliga elektriska varianterna), snabb och skonsam mot kroppen. Om du någonsin skall nåta ett däck, så köp en sådan (300 spänn) och låna en kompressor om du inte själv äger en.

Bosch tryckluftsdrivna fogspruta är en av de bättre. Köp inte en billig kopia, de är bara marginellt billigare, men märkbart sämre

Sist ut i raden av fantastiska mojänger är excenterslipen. En bra sådan avverkar duktigt, lämnar inga sliprosor och gräver inte ned sig. För några år sedan fick jag låna en Festool med tillhörande dammsugare av ett snickeri. Den var naturligtvis så fantastiskt bra att jag därefter aldrig varit riktigt nöjd med några andra maskiner. Nu är ju Festools grejer så ohemult dyra, så det blir ju inte tal om att köpa en sådan. Men det finns helt ok alternativ. Vi använder Metabo SXE425 och tycker den är helt ok. Avverkar fint, vibrerar inte i händerna och har ett filter som fungerar förvånansvärt bra. Så länge man tömmer det med täta intervall, så blir det inte mycket damm. Filtrets enda nackdel (och en rejäl sådan) är att låsningen av luckan i dess bakkant är undermålig. Rätt vad det är så öppnas den, och har man inte sett ett dammoln innan så får man göra det då. Någon form av lösning på detta måste man ha. Vi försökte först med tejp (som på bilden), men övergick snart till snöre som skruvas fast i luckan och binds framåt på maskinen. Funkar utmärkt, men jag fattar inte att det kan vara så svårt att göra en lucka som håller sig stängd.

Metabos prylar är helt ok i min mening.

fredag 13 april 2012

Cirkeln är sluten

Härmed kan jag glatt konstatera att jag numer renoverar grejer på Grisslan som jag redan tidigare renoverat. Med ens är man tillbaka i 2007 och undertecknad står och svär över det urtrista jobbet att snygga till avbärarlisten. Även däcket får sig en dust, och slipas och ges ny färg.

Stilleben av tapetborste och den älskade parkettsickeln. Sistnämnda pjäs är egentligen ovärdigt ful om man betänker att ägaren (jag) säljer betydligt snyggare varianter i parti och minut. Den är en prototyp i asp som i skönhet på inget sätt kan mäta sig mot de granna pjäser i ek, mahogny och teak som kommit till senare. Men lika bra? Ja för fan!

Avbärarlisten är värd en närmare beskrivning. Den är synnerligt smart konstruerad och utgör ett idiotsäkert skydd mot fukt, blåträ och röta i det översta bordvarvet. Den gamla konstruktionen, med klassisk skruvad avbärarlist över skarven mellan däck och översta bord och med fotlist på däcket, kasserades i samband med däcksbytet som gjordes någon gång på 80-talet av en för mig okänd ägare.

Det nya däcket är konstruerat av plywood som klätts med väv och epoxi. I mina ögon är denna däcksvariant överlägsen dukdäcket. Helt tätt och minst lika snyggt. Dessutom urstarkt och slittåligt till tusen.

Innan väven och epoxin lades på så hyvlades däckskanten och övre bordet ned till en vinkel på omkring 45 grader. Denna hyvlade yta har sedan försetts med åtta tunna mahognylameller från för till akter. Dessa har "limskjutits" fast, alltså bestrukits med epoxi och sedan skjutits fast med rostfria klammer. När denna lamellimmade avbärarlist har härdat så har den hyvlats till en snygg form och försetts med försänkningar för avrinning av vatten från däcket. Efter hyvling har däcksväven lagts och epoxilimmats några millimeter upp på avbärarlisten. Genialt i mitt tycke.

Fördelarna är uppenbara: tät anslutning mellan bord och däck, oslagbar förstyvning av skrovet och eliminering av risk för fuktvandring under fotlist och avbärare med röta som följd. Enda verkliga kruxet består i att en avbärarlist i någon mån (se tidigare inlägg i ämnet) är att betrakta som en slitdel på en båt. Den har en begränsad livslängd och måste kunna bytas ut. Och denna konstruktion byter man av förklarliga skäl inte utan vidare. Vatten, sol, nötning mot fendrar och även enstaka hugg emot kajkanter tär hårt på ytbehandlingen (fernissan), och en lamellimning är känslig mot sådant. Upprepad uppfuktning och uttorkning ger med tiden garanterat delamineringar. Veckans renovering av denna vackra list är alltså inte enbart kosmetisk; den görs även för att förlänga dess livslängd. Att skrapa, slipa, epoxibehandla, betsa och fernissa den är ett styvt jobb med ett evinnerligt flyttande av stegen och lampan. Skall jag vara ärlig, och det skall jag ju vara, så är det ett riktigt urtrist jobb som tar ett par veckor i anspråk. Men satan i gatan vad snyggt det blir!

Ett enklare och mer belönande jobb är att måla om däcket. Slipningen går snabbt med en bra excenterslip (Metabo) och målningen görs mestadels med roller. Ett skinande vitt däck är måhända en smula opraktiskt eftersom det bländar rorsman, men jösses vad det är intagande och grant! Särskilt i kombination med årets nymålade skrov, nyfernissade avbärarlist och en i övrigt mycket välhållen mahognyöverbyggnad!

Vad själva däcksfärgen beträffar så tycker jag att min egen variant är en perfekt kompromiss mellan halkfrihet, utseende och tvättbarhet. Jag använder helt vanlig högblank vit Interlux Super i vilken jag blandar Halkanix. Det är viktigt att blanda färgen och halkskyddsmedlet väl, annars blir resultatet ojämnt. Halkanixen fungerar utmärkt även i blank färg, och den blanka ytan är lätt att skura ren. Matta färger, eller t ex Interdeck, blir för smutsiga i mitt tycke.


onsdag 28 mars 2012

Gösstake

Gammal halvrutten, delaminerad stake i mahogny med mossan i topp istället för flaggan.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som är så roligt med själva ordet gösstake. Ett vet jag i alla fall: Klaras gamla gösstake var efter tio år utan skötsel inte rolig. En dylik pinne skall inte agera fågelskrämma, utan snarare krona på verket. Alltså dags för en ny!

Ett värdigt slut för en prydnad som tjänat ut. Kremering.

Den nya stiliga staken är byggd i utmärkt sapelimahogny och ek. Måtten och formen är densamma som på originalet. Enda skillnaden är att jag snickrade till en ekplatta som sitter under lanternan. Betydligt snyggare om jag får säga det själv. En sprillans ny topplanterna från Hella Marine är inhandlad och monterad. I skrivande stund hänger hela rasket i taket och ges en rejäl behandling med fernissa.


Betsad och oljad och väntandes på fernissa.

Om du skulle vilja ha en ny gösstake till din egen båt så maila och beställ!

Rapport från slipdammets nejder

Eftersom jag numer, mot all rekommendation, äger tre båtar i olika stadier av ofärdighet så har jag möjlighet att sprida mina gracer mellan dem som jag önskar. Komplicerad mening? Obegriplig? Låt mig omformulera mig: med fler båtar man kan växla mellan roliga och trista jobb.

Pluggar limmade och islagna. Lägg märke till att pluggens sidor är fransiga. Det beror på att de doppats i myrsyra (härdaren till Aerolite) innan islagningen.

Pluggning tillhör kanske inte det roligaste i båtsvängen. Det är aningen monotont och har många moment, som vart och ett måste göras perfekt. Men det är ett ganska trivsamt sätt att fördriva en kväll med. Dessutom är det ganska belönande eftersom resultatet är så stiligt.


Bästa verktygen för att hugga pluggar: ett brett stämjärn och en liten träklubba i bok.

I början av träbåtskarriären så är man av förklarliga skäl tämligen högtidligt stämd inför moment som pluggning eller nitning. Men efter några hundra gånger så mäsrker man att det sitter i fingrarna (muskelminnet) och man ser nästan slarvig ut när man ångar på. När det gäller huggningen av pluggarna så är det onödigt att vara så förskräckligt petnoga. Ytorna skall ju ändå oftast slipas efteråt, så det gör inget om det blir lite repigt runt dem.

Så ser pluggen ut när den huggits med stämjärn och sicklats med parkettsickel. Det går också utmärkt att hyvla rent med en liten och mycket vass stöthyvel. Dock utsätter man sig då för risken att slå flisor ur underlaget.

Ytterligare en anledning att inte överarbeta det hela är att det då tar orimligt lång tid. Det blir många pluggar på en träbåt! Man skall också komma ihåg att ytan inte är färdig förrän den har lackats. Att finslipa träytor med superfint papper är bortkastat eftersom det är lackytan som avgör hur det ser ut. Det räcker gott med 180-papper. Det viktiga är att ytan är jämn.

Lycklig båtbyggare med sin älskade slipmaskin.

Efter orimligt lång tid är lilla Katla redo för just slipning av däck och skrov. Träbåtsägaren blir på nolltid något av en mästare på all form av slipning av trä och lack. Eftersom man slipar så inutavhelvetes mycket och ofta så lönar det sig verkligen att skaffa bra maskiner. Om jag förfogade över hejdlöst många penningar så skulle jag utan tvekan skaffa mig en uppsättning Festo. De är helt enkelt bäst. Men undertecknad och styvfar Ström har hittat en något billigare favorit, nämligen Metabo. Bra grejer som håller länge.

Katlas akterdäck efter nåtning och slipning. En lärdom är att det inte skadar att göra ribben någon mm tjockare än fisk och skarndäck, eftersom man då har mer slipmån om underlaget visat sig vara något ojämnt.

Slipar man stora däck eller skrovsidor så kan man behöva långklotsa ytorna. Alltså fästa slippapper på en böjlig bräda med handtag i ändarna och på så sätt jämna ut sliptrycket. Annars är risken att man får gropar och åsar. På ett så litet däck som Katlas, däremot, räcker det gott med slipmaskin, känsla och försiktighet.

Skarndäck och avbärarlist slipade. Man börjar ana hur stiligt det kommer att se ut när det är betsat och lackat.

Personligen föredrar jag excenterslip för träslipning och skak för lackslip. Bandslip är riskabel att använda på plana ytor eftersom den avverkar så kraftfullt. Lätt hänt att sabba ett helt däck på några få sekunder. Själv använder jag den istället som hyvel när jag t ex grovformar rorkultar direkt efter efter limningen. En vanlig hyvel gör visserligen samma jobb lika bra, men blir slö av det hårda limmet.

En riktigt hyfsad stumlask på Katlas översta bordvarv efter spacklig och slipning. Många tror att lasken sågas innan man fäster bordet, men det är fel. Borden nitas fram till ca 60 cm från den tänkta lasken, läggs omlott, dras samman med tvingar och sågas tillsammans. Snittet skall ha en liten vinkel mot bordet.

Ett av träbåtsbyggandets riktigt knepiga moment är sågning av laskar. När man väl fått häng på det hela så är det egentligen inte särskilt svårt. Men det är aningen skrämmande eftersom laskningen görs sist, alltså när bordet eller balkvägaren eller vad det nu är man laskar redan sistter på plats. En misslyckad laskning kan alltså fördärva flera dagars jobb. En dålig lask är mycket svår att fixa till.

Don't try this at home!

Jag brukar använda Aerolite till att limma plugg. Sagda lim härdas med myrsyra. Som syra betraktad är den ganska svag och inte nämnvärt frätande. Alltså brukar man bara använda skyddsglasögon vid hanteringen, men inte handskar. Vid pluggning är det snabbast och enklast att pensla lim i hålet, doppa pluggen i syra och knacka dit den. Det brukar på sin höjd stickas lite i fingertopparna.

Myrsyra med en tämligen klar och tydlig varning för frätskador.

Emellertid fick jag i förrgår veta vad som händer om man utsätter sig för större mängder över flera timmar. Då får man frätskador och skinnet trillar av. Lärdom: använd handskar. Betrakta mig som er egen hjälteartade försökskanin.

Det kanske ändå var dags för en skinnömsning. Det må se ganska illa ut, men det var ny, fräsch hud under den skadade och det hela är ganska smärtfritt.

onsdag 21 mars 2012

Albin 25:an "Klara" under storrenovering

Förfallet sätter in ganska fort på en båt står otäckt. Detta var ödet för Albin 25:an Klara, som ett helt år stod utan minsta skydd efter att ha fått kapellet stulet. Ägaren -min olycklige far- hade ställt upp henne på land efter en hemsk grundsmäll. Där blev hon kvar i tio år. Han gjorde inte mycket åt henne, och för vart år blev gubbens samvete för sin bristande insats sämre. Till slut tålde han inte ens själva åsynen av henne, så jävligt grämde oförmågan honom. Helt övergiven stod därför Klara på hamnplanen tills en luffare (=snällare ord för hemlös knarkare) flyttade in i henne. Gästen passade tydligtvis också på att skruva loss allt av värde och sälja det. Som t ex kapellet, och vips så stod hon utan tak. Och likaså gjorde luffaren själv. Tilltaget förefaller både obegåvat och besynnerligt.

Sålunda inleds vissa renoveringar: med ett ursinnigt rivande av gammalt skräp. En gång var det jättefint, men nu ligger det i en skithink.

När farsgubben slutligen inte stod ut med ångesten så gav han bort båten till mig. Förvisso i ett beklagansvärt skick. Men eftersom jag har totalrenoverat båtar i vrakskick förr så är ett dylikt projekt ingalunda avskräckande för mig. Och en viktig sak: man gör det med känslan av att man under tiden skapar ett mervärde. Och inte bara ekonomiskt; en fungerande båt med övernattningsmöjligheter är mer än så.

Inredningen i ruffen under bortmontering. Bakom trägrejerna syns en riktigt rutten innerlining som är limmad mot skrovet. Denna skall bytas.

Som inbiten träbåtsbyggare och -renoverare så slås man snart av hur enkelt det är att fixa upp en plastbåt -även om den är hejdlöst förfallen. I en riktig träbåt är alla detaljer komplicerade, tidsödande och svåra att begripa. I plastbåten är det mesta grovhugget, gjort av plywood, skyddat ifrån fukt och utan krav på extrem precision. Båtsnickare som pysslar med plastbåtsinredningar skulle säkert komma med invändningar. Men de har fel. Att snickra ihop en stilig inredning i en plastbalja är -rent objektivt- mycket enklare än att göra en dito i en träbåt.

Bilden av en naken MD 11. Sålunda kan en motor se ut efter tio år på land utan konservering.

Till min lycka så har jag bekanta som besitter kunskaper om det mekaniska. Efter tio års stillastående så fastnade kolvringarna i fodren, och själv hade jag knappast fått loss dem. Topparna togs väck av kompetenta kamrater och det knackades vänligt men bestämt på kolvarna. Nu går skitet runt utan minsta problem.

Sålunda ser det ut när man lossar topparna från motorn. Lägg gärna märke till träet i bakgrunden; det ser måhända hopplöst förstört ut, men icke! Endast enstaka bitar, såsom två dörrar, diverse durkar och en skjutlucka måste bytas ut. Resten är av sådan hyfsad kvalitet att det är renoveringsbart trots åratal av vanvård, regn och snö. Bra skit!

Sommarens mål är att kunna dra med mina käraste vänner ut på sjön. Inte en och en, som i trånga Grisslan, utan i flock. Fy för fan, vad muntert det är att med ett omoraliskt gäng dra till sjöss och hitta på sådant man aldrig kommer att våga berätta för sina blivande barnbarn.

Ny ruffdörr under produktion. Det är verkligen enkelt att tillverka saker av plywood!

söndag 26 februari 2012

Förlorad i stämjärn

Har man väl börjat hamstra verktyg så är man hjälplöst förlorad, och i verkstaden i Fliseryd har vi förlorat oss i vassa eggar. Senaste tillskotten kom i form av tre stämjärn och en skölp. Samtliga från anrika E A Berg i Eskilstuna.

Största behållningen utgör detta 40 mm stämjärn. När det hittades bland diverse rostiga gamla filar och annat bråte så var det skamfilat och hade ett gammalt sprucket handtag i genomskinlig, grön plast. På bilden är det slipat och försett med ett nysvarvat handtag av björk.

Det svenska stålet biter, tamejfan! Gamla fina Eskilstunastål mäter sig helt klart mot nya dyra japanska eller engelska. I alla skärande verktyg kompromissar man mellan hårt, hållbart stål och mjukt som kan slipas riktigt vasst. Personligen tycker jag E A Bergs kompromiss träffade mitt i prick. De blir riktigt vassa och håller en god stund mellan bryningarna.

Denna typ av ställ är enkla och roliga att göra och sparar skärpan på dina järn. Nu måste jag nog ändå sluta med samlandet. Förutom dessa som pryder väggen i verkstaden så står det ytterligare tretton i verktygslådan. Emellertid återstår en sak innan jag blir nöjd med samlingen. Titta på bilden och finn två fel!

Om du är ute på loppis eller auktion, så håll utkik efter den berömda "Hajen", alltså E A Bergs sigill som stämplades in i stålen. Även till synes risiga exemplar är värda att fixas upp.