Ett mynt, två sidor. På samma dag.

Båtlivet är cykliskt. I synnerhet för träbåtsvårdaren. Vårens och försommarens förtjusning över den nyfernissade båten övergår mycket snart i leda över att på hösten se samma båt ligga matt, solblekt, repig och trist vid samma brygga. Sedan kommer vintern på land där vi, till en början, angstar över alla förfärligheter som måste hinnas med. Och sedan är vi där igen, förtjusta, över den blänkande, med kärlek överösta, tingesten som förväntansfullt sjösätts. Det där vet alla. Mer sällan har man nöjet att uppleva dessa bägge ytterligheter på samma dag. Men ibland händer det.

Det nysjösatta underverket Maria. Lägg gärna märke till doghousets höjd: Tage Olsson och hans brorsa Olle var långa karlar, och de tyckte att man skulle ha ordentlig ståhöjd i styrhytten. Saxemarabåtarna känns igen på just detta.

Betydligt tidigare, i april, lämnades högsjökostern Maria in till oss för renovering av överbygget och för reparation av en omfattande rötskada i däcket. Diverse omständigheter ledde till att hon fick vänta i evigheter på att tas itu med på allvar.

Maria är faktiskt byggd här på varvet 1965, av Tage Olsson. Därför var det lite extra kul att ta in henne i skrovhallen och renovera henne på samma plats som hon en gång blev till. Överbygget är gediget gjort, men ganska illa skött och nedskrapat alldeles för många gånger. Gissningsvis 5-8 mm har man skattat mahognyn på genom åren.

Nåväl, en renskrapning till har det blivit. Det var inget att välja på. Stora skador. Efter en hel hoper lusningar i rutramarna i doghouse, omfräsning av falsarna och även nya glas så har hon grundats med lignu (impregneringsepoxi) och bets. Detta är en tämligen lysande metod för att få ny lack att verkligen fästa. När hon kom hit var hon gulblekt, flagnad och grånad. Nu ser hon pigg ut!

Däcket är av furu med klädnad av oljehärdad masonit. Första gången jag såg båten så var det i egenskap av besiktningsman i en potentiell köpares tjänst. Jag konstaterade att bitar av masoniten hade bytts ut, men med ett misslyckat resultat. Dåligt underarbete. Styrbordssidan midskepps var helt slut, delvis på grund av att ägaren där, permanent, lagt en "välkommen ombord"-matta av heltäckningstyp.

Under denna samlades fukt, trängde ned i de nåtade furuplanken, och gav näring till en mycket aggressiv rötsvamp. Art oklar, men den gav frukt. Under däcksplanken växte det illaluktande orangefärgade taggsvampar. Sagda svamp åt med god aptit upp sagda furuplank och hålet var  därmed ett faktum. En mer passande matta skulle ha haft texten "välkommen ned".

Däcksunderlaget byttes därför ut, masoniten likaså. Däck, rufftak och doghousetak målades med grå Danboline. Samtliga rutor byttes mot nya. Sidorutorna gick utmärkt att göra av billig plexi, men förrutorna fick tillverkas av svindyra (flera tusenlappar) laminatglas eftersom vindrutetorkarna skulle ha repat upp plexin på nolltid. Igår var hon sjösättningsfärdig. Det är inte ofta man sjösätter i oktober. Men nu ligger högsjökostern Maria vid vår mastbrygga, vårfin och skinande mitt i oktober.

Däcksfärg må vara en smaksak, men jag är svag för denna, något mörkare, blanka grå. Fördelen är naturligtvis att man inte bländas i motljus, vilket man onekligen gör av ett vitt.

På andra sidan bryggan försiggick raka motsatsen. Ett rejält knippe solblekta, trötta båtar avmastades under dagen. Fernissa som man för blott några månader sedan kunde spegla sig i såg bara deprimerande ut nu. Våra stolta uthyrnings-folkbåtar blev av med både master och kapell och ligger nu nakna och väntar på höstens kranbil. De utgör en förfärligt nedslående syn.

Tur då, att man bara behöver vända blicken till andra sidan bryggan för att glädjas över den nysjösatta Maria. Tur också att vi som varvsidkare i träbåtssvängen under hela den mörka delen av året har nöjet att leverera en stadig ström av nya, eller nyrenoverade, blänkande båtar.

Sommarens glittrande blåa hav och raden av nyfernissade båtar som återspeglar detsamma är i oktober ett minne blott. Gamla motorer har svårare för att starta, doften av linolja, tjära och fernissa har bytts mot mögellukt.

De senaste åren har vi på Saxemara Båtvarv lagt oändligt mycket tid på att laga fastigheten, reparera bryggorna, bygga nya sådana, uppdatera föråldrad utrustning, sätta nya bojar och stenar, köpa in verktyg och maskiner, böna och be om hjälp, och med bygga upp själva verksamheten. Visserligen är allt detta en fortfarande pågående process -men nästa år så kan vi faktiskt sjösätta båtarna och bara lägga dem vid redan färdiga platser. Det känns fantastiskt!

För att inte tröttna måste man ha den kommande sommaren i åtanke. En dröm om äventyr, stordåd, lagom vind och öar som bara måste besökas i sällskap av likasinnade.

Om man betänker hur oerhört, förbaskat, attans, osannolikt mycket jobb vi har lagt ned på att bara få detta att över huvud taget fungera, så är jag själv spänd och nyfiken på hur mycket fantastiskt vi kommer att göra nu när vi väl kan fokusera på visionerna vi har! Detta kan bli bra.

Avslutningsvis konstaterar jag att allt det cykliska som jag inledningsvis beskrev är en... tja... del av det hela. Om man inte uppskattar den i det långa loppet så skall man nog inte hålla på med detta. Och jag har ännu efter ett liv med båtar på hafvet inte tröttnat.