tisdag 10 januari 2017

Välkommen hem, blekingsekan Bodekull!

År 1666 bytte staden Bodekull namn till Karlshamn. Så visst är det ett ganska bra namn på en blekingseka byggd i sagda stad. Båtens ålderdomliga utseende till trots så är hon bara drygt trettio år gammal. Nu har hon bytt hemmahamn. Hennes klinkbyggda skrov kommer från och med i sommar att ligga och klucka hos oss i Saxemara.

Grabbarna som, tillsammans med undertecknad fotograf, gjorde't. Gösta Ekwall och Kjell Andersson.

Jag återkommer snart med exaktare information om henne, men jag kan sammanfatta att hon ritades av konstnären Signar Bengtsson och byggdes av Pukaviks Varvs siste båtbyggare Bengt-Åke Svensson i början av åttiotalet, troligen 1984. Till formen är hon östblekingsk. Hon har fock och sprisegel på stormasten, och i aktern sitter en liten spririggad mesan, i dessa sammanhang kallad gäckmast.

Upphovsmannen, Bodekulls konstruktör Signar Bengtsson passade på att kolla in hur vi lastade upp henne, och bjöd på diverse mustiga historier från hennes tvenne seglatser till Stockholm. Vid en av dessa resor var hon faktiskt bestyckad med en kanon. Jag misstänker att jag får tillfälle att återkomma med fler detaljer om just detta.

Karlshamns sjöscouter har haft henne en tid, och nu har de överlåtit henne i min ägo. Tanken är att jag (Saxemara Båtvarv) och Föreningen Allmogebåtar skall njuta av henne från och med idag. Hon kommer att ligga sida vid sida med fiskekostern Däkan vid vår Klassikerbrygga. Den som vill kommer också att kunna hyra henne för dagsturer från och med midsommar.

Lägg märke till skitranden på översta bordet. Hon har alldeles tydligt legat i marvatten. Vår första insats blir att byta ut de galvade klänkspiken mot nya kopparnitar. Då slipper vi nog flera djupdykningar.

Ärligt talat så har vi inte riktigt mätt henne, men hon torde vara kring 20 fot, och är därmed för liten för att få kallas vrakeka (den typ som användes då man vrakade, alltså drev, med sill- eller laxagarn) och det är i skrivande stund oklart vad hon skall kallas. Kanske krokeka. Vi får se vad de lärde har att säga om saken.

Det var en mycket kylig dag i Väggahamnen. Syden pressade in att hyfsat svall i hamnen. Nästa gång Bodekull når dessa vatten så är det sannolikt sommar och Östersjöfestival.

Att asa hem en så pass tung eka kräver domkrafter, bockar och en rejäl trailer. Utrustning såsom segel och master skall hämtas senare. Och själva båten skall in under tak på torsdag. Men nu är hon hemma, Bodekull! Jag har högt ställda förväntningar på detta kommande äventyr.


söndag 8 januari 2017

Väder!

Idealisk vinter, februari 2016. Blank skridskois, högtryck, vindstilla och 20 cm lågvatten. Ett par underbara veckor förra vintern.

En av de verkliga fördelarna med att driva ett gammeldags varv är att man kommer mycket nära naturen. Årstidsväxlingarna blir mycket påtagliga. Den som för jämnan är inlåst på ett kontor eller i en fabrik märker inte mycket av detta.

Dagarna är korta så här års, men eftersom man fångar varje sekund av dagsljuset så känns det ändå inte särskilt dystert eller mörkt. Inte för att jag tycker särskilt mycket om vintern, men den har en stor fördel jämfört med sommaren: kylan. Båtbyggeriyrket är tämligen fysiskt. Att stå en hel dag och hyvla i sommarvärme är satans svettigt.

Vintern för också svårigheter med sig. För oss är de viktigaste väderväxlingarna att hålla reda på  tvenne till antalet: vattenstånd och vindstyrka.

Talande bild. Dagen efter stormen Gorm 2015 möttes vi av förödelse. Ett båthus slet sig och vräkte omkull en gröna Paranten till vänster. Träbåten "Mala", däremot, klarade sig mirakulöst utan värre skador än några repor i lacken och en krossad Ankarolina.

Vinterstormar återkommer med garanti varje år. Har man tur så blir det bara en, men oftast får vi tre. Den minnesgode bloggläsaren minns säkert beskrivningen av förra årets hemska stormnatt, då tre fönster blåste ur verkstan, presenningarna flög åt fanders och en båt blåste ikull och havererade. Ingen rolig upplevelse, särskilt inte för den stackars båtägaren som vårdat sitt flytetyg ömt under många år. En dyr affär för samtliga inblandade.
Vi är faktiskt betydligt bättre rustade mot storm nu, sedan gode grannen Rickard Petri byggt ett nytt hus och ett dito plank precis intill hamnplanen. Det är numer i princip lä mellan huskropparna. Och visst ser det fint ut också!

Också vattenståndet har jag tidigare beskrivit i bloggen. 2014 års evighetslånga lågvatten gjorde att 40-fots havskryssaren Salamis inte kunde flyta upp på slipvagnen. Efter en brusten vajer, en stormnatt och två urspårningar och lika många dyk i torrdräkt så kom hon äntligen upp den 23 december. Alldeles för sent för en lyxig mahognybåt.

Årets sista dyk 2014. 23 december bärgades den urspårade slipvagnen för andra gången och Salamis kunde äntligen dras upp. Den gamle torrdräkten av märket Nordic Pro II levererade återigen.

Årets julstorm var mycket mild mot oss, och lågvattnet gjorde ingen skada. Och visst har man vant sig vid riskerna och förbereder sig på lämpligt sätt för alla eventualiteter. Dock måste jag medge att årets rekordartade högvatten tog oss lite på sängen. Inte så att jag lämnat dyrbarheter på bryggorna eller golvet, men att det kunde bli SÅ högt visste jag inte.

Dålig mobilbild från dörren in till Lilleverkstan. Längst ute, under båten på bilden, var det som mest 30 cm vatten. En besvärlig dag, needless to say.

Vattenståndet var uppemot 1,2 m över. Det innebär 2 decimeter vatten inne i verkstan. Vattenlinjen gick uppe vid bandsågen, ca 14 meter längre in i land än vanligt. Uppe vid bandsågen finns det en liten cementkant på några decimeter. Den blev nu istället kajkant.

I princip allt räddades innan vattnet kom in, så det enda som strök med var min gamla multimeter som låg i en verktygsväska på golvet.

Lika dålig mobilbild över maskinparken. 20 cm vatten var det som värst under justersågen. Jag behöver väl knappast skriva att vi undvek att jobba med 400 volts elmaskiner denna dag. Jag kan istället beskriva känslan då jag vadade med gummistövlar mellan sågar och hyvlar: surrealistisk.

Festligare var det att se hur resten av Saxemaraviken drabbades. På eftermiddagen gick högvattnet från ca 80 cm till 1,2 m på en halvtimme. Det hade inge räknat med, och omkring kl 1400 så började båtar, bryggor, trädgårdsmöbler, virke och bråte fara ut till havs med den tilltagande nordliga vinden. Grannen, bonden Lasse Södergren, dök upp och vi tog en snurrebåt och började bärga. Med oss tillbaka fick vi en båt, en bojkran, båtklubbens flytbrygga och en byggsats till en friggebod.

Hela denna januaridag gick jag klädd i vadarbyxor och hade av naturliga skäl ingen dyr kamera med mig. Det är lite synd, eftersom tillfället troligen inte kommer åter: samtliga av våra bryggor var helt under vattenytan och syntes således inte alls. En mäktig syn!